06:35:50
Känslan av att inte vilja finnas.
Jag sitter här, stirrar mot skärmen och vill försöka få ur mig det jag känner i text. Det är svårt, har varit det några dagar av en anledning jag inte vet. Det har bara tagit stopp. Dels för att passa mig från att skriva något som någon tar illa vid sig av. För hur jag än vrider och vänder på det jag känner och spottas ut i text så svär jag på att någon tar illa vid. Något jag då mest troligt får tillbakakastat i ögonen om hur fel jag var i hur jag kände eller hur fel jag tänker eller hur fel jag är, hur fel jag har gjort.
Jag har under en tid fått höra från fler än ett håll hur fel jag är, hur korkad jag är och att det och det är mitt fel, att jag har ett sexuellt problem och den enda gången jag vill ha närhet är då jag vill ha något att stoppa kuken i.
Har fått höra att jag beteer mig som ett barn som bara vill ha och ha.
Att jag försökt göra saker med min sambo i sömnen har ju inte gjort saken bättre.
Min lust är trasig. Hon blir irriterad vilket är förståeligt och inte glad på mig i några dagar och så slutar jag att ta på henne för det blir oavsett hur jag gör fel på ett eller annat vis. Tar fel, tar för lite, tar inte alls.
Ändra tankesätt, börja tänk positvt, se de små sakerna och glädjs åt dem. Hur?
Det som är positivt är att jag fortfarande är kvar. Situationen är ett helvete och känslan av att inte vilja finnas gör sig påmind. Jag menar inte ta livet av mig. Men om jag inte fanns i ekvationen så skulle inte dessa problem finnas för de människor runtikring mig.
Ork till saker är låg och bitvis obefintlig. Jag skulle behöva damsuga, men jag orkar inte.
Jag orkar inte ta hand om allt själv. Om jag har börjat halka efter så pass mycket på att ta hand om mig själv, hur ska jag då kunna ta hand om någon annan?
Alla ord som har sagts den senaste tiden, reaktioner etc har varit vassa som knivblad. Känslan av att allt hänger ännu mer på mig sköljer över mig. Hur är man perfekt? För det är det som efterfrågas.
Det känns som jag inte fått så mycket tillbaka. Jag känner att jag har gett och gett, försökt hitta lösningar hoppat med huvudet före i olika situationer, tagit beslut som är grundade i att vi behöver detta nu. Mitt välmående har inte varit prio på flera år och det har börjat kännas. Jag har tex 3 fingrar på ena handen som känns som de ständigt har motstånd i form av tjock sirap, lera eller nått. Fin motoriken är borta och jag har ofta ont.
Den jag egentligen är verkar död. Uttömd och tom.
Jag absolut hatar situationen jag och min sambo befinner oss i.
Har kommit till ytterliga ett vägskäl som gör att jag måste göra något jag verkligen inte vill eller egentligen har ork till.
Sjuka tankar har börjat poppa upp.
Tex igår så satt jag och funderade på om jag skulle sälja bilen, ta en helvetes massa smslån under en kväll och sen fly landet. Bara försvinna. Det finns många länder man kan försvinna i.
En annan tanke är man ibland hoppas på att man får vara med om en olycka så man kanske antingen hamnar i koma ett längre tag och kanske vaknar upp helt nollad eller att man får sånna skador att man blir sjunkpensionär för resten av livet. Så man slipper ta nå mer beslut om sitt liv som ändå bara blir fel.
Det är inga roliga tankar som dyker upp ibland. Jag hatar dem.
Sen 2014-2015 så har jag gått med inställningen jag har. Att det är mig det hänger på.
En annan rätt stor förändring är att vi bråkar nu, högljutt. Det gjorde vi aldrig förr, då diskuterade vi.
Jag har många problem. Min sexuella störning är ett stort problem. Mitt självhat är ett problem. Min oförmåga att se detaljer och glädjas åt dem är ett problem. Mina känslor är ett problem. Så i stort sett så är jag ett problem för det är just sådär jag är.
Jag är trött och jag brottas med känslan av att inte vilja finnas. Finnas för någon.
Men jag är här och det räknas inte för jag är inte perfekt.
//My life as oversexual\\