mylifeasoversexual.blogg.se

Igår somnade min katt in. Har under en tid kämpat för att få henne stabil och så frisk det bara går men förgäves. Det kändes som att krocka i en vägg när provresultatet kom.

Veterinären var lite i chock för de trodde inte proven skulle vara så dåliga.

Så de kunde inte göra något alls förrutom att låta henne somna in.

Jag fick en stund att fundera på hur jag ville göra och jag visste redan direkt vad jag skulle göra även om jag inte ville.

Jag plockade upp henne i min famn och grät rakt in i hennes päls och höll henne så nära jag bara kunde. Jag kramade henne och pussade på henne så mycket jag bara kunde.

Sa upprepade gånger hur mycket hon betyder för mig och hur mycket jag älskar henne.

Den tiden vi hade tillsammans var inte nog, förbannade jävla njursjukdom.

Det hela gick alldeldes för snabbt utför efter de hade upptäckt vad hon hade.

 

Veterinären kom in och frågade hur jag ville göra, fick även valet att ta med henne hem och ha en sista dag med henne. Men valde att avsluta det då jag redan var där. Ingen ide att förlänga lidandet för någon av oss.

Sedan fick jag ett papper att skriva på om avlivning. Det var hemskt. Flera rutor att kryssa i.

Jag valde att kremera henne och sedan få hem henne i en urna. För jag vill ha hem henne.

Sedan då det var påskrivet så fick hon första sprutan med lugnande. Det var sista chansen att ta förväl. Sen fick hon en spruta med norkos för att komma in i en djupsömn och sedan kom tredje sprutan som fick henne att somna in.

Jag fick sedan lite mer ensamtid med henne.

Jag kramade på henne, strök på henne och sedan så la jag mitt huvud emot henne med örat mot henne som jag brukar göra. Vanligtvis så hör jag antingen ett kurrande, hjärtslag, puls och andetag men denna gång var det helt tyst, inte ett ljud. Det gjorde så ont och smärtan håller isig än.

Det är som att jag förväntar mig att hon ska hoppa upp brevid mig närsomhelst men jag vet att hon inte kommer göra det för att hon inte är vid liv längre.

 

Mitt hjärta är helt trasigt just nu. Min lilla tjej är så saknad.

När jag kom hem från veterinären med en tom katt-transport och mötes av tystnaded för första gången så välde känslan av ensamhet över mig.

Det var hemskt.

Jag såg allt som tillhörde henne, mat/vattenskålar, leksaker, hennes bäddar.

Började städa undan lite skålar, stängde av hennes vattenfontän och tysnaden blev ännu tystare.

 

Jag hade gråtit sönder huvudet, inte ätit något på hela dagen oc inte druckit något.

Efter mat, vätska, en treo och 3 citodon så satt jag där fortfarande emd huvuvdvärk. Kände inte av medicinen alls och tystnaden blev bara värre.

 

Har så mycket att ta itu med nu gällande hennes grejer, men har ingen ork. Det gör så ont.

Jag saknar henne så jävla mycket.

Min lilla mystjej, min pratkvarn.

9 år blev hon.

Hennes njurar hade gett up helt. 

Känner mig så äckligt maktlös och nu är hon borta.

 

När jag väl tog mig till sängen för att försöka sova så låg jag och lyssnade efter ljudet hon gör då hon kommer in till sovrummet, när hon hoppar upp i sängen ser hur jag ligger och går runt hela sänge för att typ lukta mig på ögat eller pannan för att visa att hon är där och vill mysa. Men det var helt tyst. 

Inte ett ljud. Efter en stund så hörde jag vibrationer i kudden från min dator som är i ett annat rum. I min jävla kudde! Var tvungen gå och stänga av datorn för att kunna ha en chans att sova.

Det var en hemsk, tom och tyst natt.

Vaknade långt ifrån utvilad och till en kall tystnad.

Min lägenhet är inget hem längre, det är en låda med väggar och tak.

Den är livlös. 

 

Jag fryser.